Med mycket känslor omkring mig just nu berörde den här boken mig väldigt starkt men trots det fällde jag inte en enda tår. Det hade jag gjort om jag läst den vid ett annat tillfälle, då hade de säkert strilat i jämn ström, men nu kändes det mer som om de frös till is.
Boken handlar om tre systrar, Astrid, Sandra och Lena samt deras mamma, Kerstin.
Astrid är storasystern och utåt sett den "perfekta" som har det perfekta hemmet, den perfekta maken, fixar och trixar med picknickar och studentfester. Men under ytan då? Känner de henne verkligen eller är det bara en putsad fasad hon visar upp? Även för sig själv? Sval på ytan men inuti bitter för att alla uppfattar henne så fel.
Sandra är mellansystern, gift med mannen som är dansör, konstnär och som har ett nära förhållande med vinflaskan. Deras dansstudio står på ruinens brant och Sandra ser med bitterhet på Astrids lyckade liv.
Lena. Lillasystern. Vars cancerbesked får hela världen att tumla runt. Hennes. Systrarnas och mammans.
Med döden knackandes på dörren får alla sig en rejäl tankeställare. Vad är egentligen meningen med livet? Ska man nöjas sig? Vad är viktigt? Chockartade besked ställer allt på sin spets och man vill och måste ta vara på den tid man har.
Sen har vi mammans oro för sina barn. En oro som inte släpper trots att döttrarna har kommit i medelåldern.
Jag gillade hur författaren lät alla systrar få sina egna kapitel där de berättade sina upplevelse av vissa händelser. Hur man lärde känna dem och ändrade inställning till dem under läsningens gång. Hur hon med små ord, meningar gör att boken blir så känslosam.
Så här skriver en recensent på Göteborgs-Posten
"Zweigbergk flätar samman intensiteten men också den möjliga flyktigheten i parkärleken med den lika möjliga evigheten i systerskapet. När döden kraschar in i fel kropp och ursprungsfamiljens rollbesättning hotas, är det samtidigt där som tröst och trygghet framförallt finns att hämta"
..."De till synes oskyldiga orden eller banala handlingarna som dryper av galla och hotar att förgöra den eller dem som kommer i dess väg. Den blicken använder hon också i Än klappar hjärtan, och jag tror det är därför som romanen är så nästan storvulet känslosam. Små, små gester, suckar, blickar eller böjda nackar – i detta stora drama om liv och död – som får mig att börja gråta på romanens första sidor och inte sluta förrän jag nått fram till begravningen och mamma Kerstins försonande: "Ta hand om henne."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar